I början av året lade jag fram en uppsats från Japanvistelsen året innan. Det var roligt att återknyta till universitetslivet, men det är lite knepigt att kombinera arbete och schemalagda studier. Grundutbildningsnivån kändes inte heller så bildande utan mer som en examensmaskin för unga – tyvärr. Vi fullvuxna får väl bilda oss på andra sätt…

På jobbet har jag sysslat med projektet Rätt stöd till arbete och träffat nya intressanta människor i våra fem modellkommuner. Ja, inte ska man väl orda så mycket om jobbet här, men det upptar ju en stor del av livet och som tur är känns det roligt och utvecklande. Att det är så får i första hand tillskrivas mina underbara arbetskamrater.

Sommarsemestern tillbringades med gamla och nya vänner i Colombia. Från den stora poesifestivalen i Medellín blev det en artikel i Fria tidningen. Roligt att min väninna Isidora kom upp från Bolivia och hängde med till den karibiska pärlan San Andrés. Denna engelsktalande ö med klart vatten och läckra korallrev kan varmt rekommenderas.

Det har också blivit en del lek och arbete med pensel och färg. Illustrationerna i boken Granne eller ufo av Sofia Thoresdotter har fått positiva recensioner. Bilderna visades förutom i Stockholm i Örebro och Borlänge. Uppmuntrad av lovorden har jag hyrt en ateljélokal där jag nu förbereder en utställning i augusti 2013.

På det personliga planet har hösten varit omvälvande. Först kontaktades jag av en svensk författare som berättade att hon var skolkamrat med min mamma (Iréne Svensson – sedermera Lidhed och Erdtman). Min mamma dog när jag var två, så varje person som kan berätta något om henne är oerhört värdefull.

De brev som jag nu fick läsa och som mamma skrev under 60-talet är också värdefulla vittnesbörd om hur hon var som människa. Små vardagliga händelser, skämt och funderingar ger bilden av en enkel, glad och social person. I nästan varje brev skriver hon om sin bästis under tonåren, så det var fint att i november besöka och samtala med henne. Jag har även kontaktats av en av mamma Irénes arbetskamrater från 1969.

Den inre forskningsresan går alltså vidare, fast som ni märker är det inte alltid jag själv som håller i rodret. Jag nämner inga namn här, men riktar min tacksamhet till er som delgivit era minnen och hjälpt mig att lära känna den människa som stod mig allra närmast under livets första tid.

Vad 2013 bär med sig för överraskningar ska bli spännande att erfara. Jag önskar alla som läser detta samma spänning!